Jag hatar mig själv, vill skada mig och mår allmänt dåligt. Vad fan är det för fel på mig?

Jag vill skada mig. Skära, skära och skära. Se huden öppna sig, gärna så mycket att det behöver sys. Åh, jag saknar det. Känslan av att ha lyckats att göra något rätt, även om det bara var att skära så djupt att det behövde sys.

Sår i den här storleken sydde jag aldrig, även om vissa kanske skulle tycka att jag borde ha gjort det.

Funderade på att dricka vin till frukost, men lät bli. Jag vill dricka med någon som kan tänka sig att ligga med mig. Alternativt ta droger med någon som orkar skaffa. Men det är torsdag, den enda människan jag känner som alltid har röka och lätt kan skaffa annat jobbar imorgon, så han kommer inte vilja. Alkohol med någon som kan tänka sig att ligga med mig, vem skulle det vara? Det är torsdag. Jag hoppas på fest imorogn. Jag behöver en fylla (för han vill inte ha mig och jag går sönder). 

Det var bättre att inte veta, att tro att han fakiskt kände som jag. Men jag förstår, det är klart han inte vill ha mig, för vem fan vill ha någon med borderline? Speciellt om den personen är jag.

Ingenting spelar roll. Självskador, viktnedgång, ingenting. INGENTING SPELAR NÅGON ROLL UTAN HONOM. Absolut ingenting. Vad spelar det för någon roll och om jag fet och full med sår? Han vill ju ändå inte ha mig. Han vill inte ha mig.

Han sa det. Han vill bara att vi ska vara kompisar. Jag gick sönder både innuti och utanpå. Rakblad mot huden och ett hjärta som gick i tusen bitar. 

Ingenting spelar någon roll längre. Ingenting. Vill han inte ha mig så vill jag inte vara med längre.

Nu systemet.

Att "Vi är väl vänner?" kan få mig att bryta ihop totalt är ju helt sjukt.  

Imorgon ska jag kanske träffa E och då ska jag ligga med honom. Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. 

Funderar på att skära mig.