Jag hatar detta. Jag hatar att älska honom. Jag hatar honom. Jag hatar att han inte älskar mig. Jag älskar honom. 

I hate the way you talk to me, 
and the way you cut your hair.
I hate the way you drive my car, 
I hate it when you stare. 
I hate your big dumb combat boots 
and the way you read my mind. 
I hate you so much it makes me sick,
it even makes me rhyme. 
I hate the way you’re always right, 
I hate it when you lie. 
I hate it when you make me laugh,
even worse when you make me cry. 
I hate it when you’re not around, 
and the fact that you didn’t call. 
But mostly I hate the way I don’t hate you, 
not even close…
not even a little bit… 
not even at all.

Orkar inte mig själv. Försöker så hårt det går att inte flippa ut och vara en jobbig bekräftelsehora. Är ju tramsig då och det kanske räcker för denna veckan. Bekräftelsen jag fick, ehm, igår är inte längre tillräcklig. Så jag htänker ju ligga med den killen, för då kanske det räcker i mer än en dag. Fick höra att det inte är ett bra sätt, att söka bekräftelse genom att ligga med folk alltså. Men jag bryr mig inte.

Fan. Man borde kunna köpa bekräftelse. Borde kanske bli hora, då får jag betalt för det. Det borde väl vara bra bekräftelse, att folk kan tänka sig att betala för mig. 

Fan. Jag vill bara att Han ska älska mig och bekräfta mig.

Träffade killen som jag tror är intresserad av mig i helgen. Jag drack en jävla massa, vi drog hem till honom, rökte och hade nästan sex (vi hånglade och han slickade mig). Jag har inte så jätte mycket minne av detta, var ju både full och hög. Har planer på att fortsätta med en del av sakerna vi gjorde, dvs ha sex med honom. Vill inte killen jag vill vara med vara med mig så får jag vara med killen som vill vara med mig istället. Är ju en bekräftelsehora. Fast tror egentligen inte att han är bra för mig i längden, inte för jag bryr mig. Kanske inte så bra att hänga med killar som knarkar när man har borderline och inte bryr sig om vad som händer med en. Det vill säga, erbjuder han mig något kommer jag ta det.

Om det är nogon där ute som läser detta och lider av borderline, är ni också bekräftelsehoror? 

Träffade killen jag hånglade med i helgen. Var skyldig honom pengar för mat, men eftersom han är snäll (till skillnad från killar jag brukar träffa) så sa han att han VILLE betala. Vi kollade serier och skrattade åt samma saker, han spelade gitarr för mig, vi lyssnade på bra musik och kysstes. Ja, kysstes. Hånglade inte, hade inte sex. Han hade handen i min nacke och på utsidan av mitt lår, inget mer. Visst låter det fint? Det är sådant här jag har drömt om i smyg. Nu till problemet. Jag tänkte på en annan kille under tiden, killen som jag är kär i. Killen som inte vill vara tillsammans med mig. Han som bara vill ha mig när det passar honom. 

Fan. Fan. Fan. 

Som den slampa jag är hånglar jag med en kille som jag vet har varit intresserad av mig, hur det ligger till nu vet jag inte. Jag vill bara vara kompis med honom. Men med lite alkohol i kroppen blir jag så otroligt slampig. Dessutom är jag ju löjligt kär i en annan kille, J, som inte vill ha mig. Eller, han vill inte vara tillsammans med mig. Han vill ligga med mig när han känner för det och umgås med mig. Han vill gärna att jag betalar för mat osv också. Alla fördelar i ett förhållande har han, men nackdelarna slipper han. Som att ge mig lite bekräftelse, göra saker med mig, för det är ju bättre att hänga med grabbarna när jag också vill vara med. Jag ska vara ensam i en storstad jag knappt känner till, trots att han också kommer vara där och göra samma saker som mig. 

Efter träningen gick jag hem till mina föräldrar och åt där. Gryta med sallad och ris, choklad och glass. Gårdagens kaloriintag blev runt 800, när träningen var bortdragen. Det är väl ändå ganska okej. Det ska dock bli mindre idag. 

Borde snart orka ta mig bort till gymmet.

200 g choklad och fingrar i halsen. Jag måste sluta äta godis. 

Funderar på att börja leva på soppa. Få kalorier och man blir mätt, det är ju ganska bra.

Har gått UPP i vikt sedan igår. Åt under 500 kcal och gick UPP. Hur lite är det min kropp tycker att jag ska äta egentligen?