Jag vill skada mig. Skära, skära och skära. Se huden öppna sig, gärna så mycket att det behöver sys. Åh, jag saknar det. Känslan av att ha lyckats att göra något rätt, även om det bara var att skära så djupt att det behövde sys.

Sår i den här storleken sydde jag aldrig, även om vissa kanske skulle tycka att jag borde ha gjort det.

Funderade på att dricka vin till frukost, men lät bli. Jag vill dricka med någon som kan tänka sig att ligga med mig. Alternativt ta droger med någon som orkar skaffa. Men det är torsdag, den enda människan jag känner som alltid har röka och lätt kan skaffa annat jobbar imorgon, så han kommer inte vilja. Alkohol med någon som kan tänka sig att ligga med mig, vem skulle det vara? Det är torsdag. Jag hoppas på fest imorogn. Jag behöver en fylla (för han vill inte ha mig och jag går sönder). 

Det var bättre att inte veta, att tro att han fakiskt kände som jag. Men jag förstår, det är klart han inte vill ha mig, för vem fan vill ha någon med borderline? Speciellt om den personen är jag.

Ingenting spelar roll. Självskador, viktnedgång, ingenting. INGENTING SPELAR NÅGON ROLL UTAN HONOM. Absolut ingenting. Vad spelar det för någon roll och om jag fet och full med sår? Han vill ju ändå inte ha mig. Han vill inte ha mig.

Han sa det. Han vill bara att vi ska vara kompisar. Jag gick sönder både innuti och utanpå. Rakblad mot huden och ett hjärta som gick i tusen bitar. 

Ingenting spelar någon roll längre. Ingenting. Vill han inte ha mig så vill jag inte vara med längre.

Nu systemet.

Att "Vi är väl vänner?" kan få mig att bryta ihop totalt är ju helt sjukt.  

Imorgon ska jag kanske träffa E och då ska jag ligga med honom. Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. 

Funderar på att skära mig.

Jag hatar detta. Jag hatar att älska honom. Jag hatar honom. Jag hatar att han inte älskar mig. Jag älskar honom. 

I hate the way you talk to me, 
and the way you cut your hair.
I hate the way you drive my car, 
I hate it when you stare. 
I hate your big dumb combat boots 
and the way you read my mind. 
I hate you so much it makes me sick,
it even makes me rhyme. 
I hate the way you’re always right, 
I hate it when you lie. 
I hate it when you make me laugh,
even worse when you make me cry. 
I hate it when you’re not around, 
and the fact that you didn’t call. 
But mostly I hate the way I don’t hate you, 
not even close…
not even a little bit… 
not even at all.

Orkar inte mig själv. Försöker så hårt det går att inte flippa ut och vara en jobbig bekräftelsehora. Är ju tramsig då och det kanske räcker för denna veckan. Bekräftelsen jag fick, ehm, igår är inte längre tillräcklig. Så jag htänker ju ligga med den killen, för då kanske det räcker i mer än en dag. Fick höra att det inte är ett bra sätt, att söka bekräftelse genom att ligga med folk alltså. Men jag bryr mig inte.

Fan. Man borde kunna köpa bekräftelse. Borde kanske bli hora, då får jag betalt för det. Det borde väl vara bra bekräftelse, att folk kan tänka sig att betala för mig. 

Fan. Jag vill bara att Han ska älska mig och bekräfta mig.

Träffade killen som jag tror är intresserad av mig i helgen. Jag drack en jävla massa, vi drog hem till honom, rökte och hade nästan sex (vi hånglade och han slickade mig). Jag har inte så jätte mycket minne av detta, var ju både full och hög. Har planer på att fortsätta med en del av sakerna vi gjorde, dvs ha sex med honom. Vill inte killen jag vill vara med vara med mig så får jag vara med killen som vill vara med mig istället. Är ju en bekräftelsehora. Fast tror egentligen inte att han är bra för mig i längden, inte för jag bryr mig. Kanske inte så bra att hänga med killar som knarkar när man har borderline och inte bryr sig om vad som händer med en. Det vill säga, erbjuder han mig något kommer jag ta det.

Om det är nogon där ute som läser detta och lider av borderline, är ni också bekräftelsehoror?